Läste i morse det här inlägget skrivet av Linn och det här av Karin. Det är ingen hemlighet att jag också varit utmattad, i flera omgångar. Första gången var juletider 2012, den andra våren 2014 och den tredje igen julen 2014. Om jag hade låtit bli att göra de förändringar som jag gjort efter omgång tre, skulle jag antagligen vara där igen, kanske igen så där lagom till jul.
Liksom många andra så trodde jag att det inte kunde hända mig. Att jag på något sätt var immun mot utmattning, så ung och energisk dessutom. Det slog mig aldrig att det går att bränna ut sig genom att göra för mycket av det som man tycker om. Men så gick det för mig.
Jag önskar förstås att ingen någonsin ska behöva gå igenom det samma som jag gjorde. För min utmattning ledde till en massa hälsoproblem (som jag får återkomma till i ett senare inlägg), som bidrog till att jag helt enkelt nådde botten. Och att krypa upp från det, har tagit mig flera år.
Idag är jag nästan återställd, men jag kan inte gå tillbaka till samma vanor jag hade innan min första utmattningsperiod. Jag är varken bitter, rädd eller bär på någon skuld, men tillbaka vill jag inte. I lugn takt går jag mot strömmen och nöjer mig inte med att må skit. Det är liksom inte värt det. Alltid är det inte så roligt att sätta gränser eller att säga nej. Men det är ett nödvändigt måste. För ingen annan tar så bra hand om mig som jag.
Den här hösten har jag för första gången på länge mått bättre och varit piggare. Det är kaos ute i världen men kaoset rår inte över mig. Jag är gladare och har ork för socialt umgänge. Jag lever för varje dag och inte enbart för veckossluten och loven. Min livskvalité är helt enkelt bättre. Så jag är övertygad om att det finns sätt att leva på som skapar välmående istället för illamående. Men det är upp till var och en att stå på sig och hitta dit.