Jag har inte känt av någon hemlängtan under tiden i Österbotten på samma sätt som nu. Det finns ju sociala medier och telefon. Däremot så ersätter tekniken inte den riktiga fysiska kontakten med en annan person. Att träffas på riktigt är någonting helt annat och speciellt på alla vis. Och det är under det senaste året som jag verkligen känt av att tekniken inte längre räcker till.

Distansen till min hemort Karis har varit bra, lärorik och nödvändig på många vis. Det är lite så att jag hittat, upptäckt men också återfunnit delar av mig mig själv under de senaste åren och känner allt bättre vad jag behöver och framför allt vet bättre vad som är viktigt för mig. En upptäckt som jag tror att skulle ha blivit lidande om jag inte hade lämnat hemorten för nästan 10 år sedan.

Inget fel på Österbotten och verkligen inte på de kontakter jag har här. Jag har träffat och lärt känna alldeles underbara och fantastiska människor. Men hem är alltid hem. Jag älskar vårt hus och har trivts bra och vi har blivit väl bemötta. Just nu är jag i ett skede i livet då jag har insett att det jag prioriterar högst och behöver allra mest finns för långt borta. Vi flyttade till Vörå för tre och ett halvt år sedan för en time-out på obestämd tid. Majoriteten av tiden har det känts som ett bra val och jag har inte drömt om att få bo någon annanstans. Stället har tjänat mig och mina behov mer än väl.

Det finns ändå vissa saker i mitt liv som kraftigt står i konflikt med varandra, t.ex. det faktum att största delen av mina nära vänner bor i södra Finland och även min familj. Det senaste året har jag lämnat Karis så gott som varje gång med tårar i ögonen och det är också under de senaste året som min hemlängtan varit som värst. Jag har upptäckt hur mycket fint jag har i mitt liv som jag behöver få ta vara på mer. Tiden räcker aldrig till då vi åker ner. Eller rättare sagt så hinner vi umgås väldigt intensivt under våra vistelser, nästan till bristningsgränsen. Det finns ju nog en social kvot på hur mycket man kan ta under en så kort tid.

Det fanns en tid för ett par år tillbaka då jag kände att om jag fortsätter som jag gör så kommer jag att ångra mig. Nu är det lite samma fiilis. Det är dags för förändring och jag känner mig redo. Dags att bota min hemlängtan och se ifall medicinen fungerar. Så det om det.

PS. Förra veckan besökte vi Raseborgs sommarteater och såg föreställningen Footloose. Ett väldigt energiskt gäng på scenen i år och tiden bara flög i väg. Det är ännu några föreställningar kvar att se så gå och se den. Underhållning och sång på toppnivå. Dessutom i en väldigt vacker miljö.