Downshifting · Företagandet · Livet på landet · Om mig

Det där med ekonomisk frihet

Fyrk, fyrk, fyrk. Jag har haft mycket tankar kring pengar och ekonomi och kan inte riktigt släppa det. För hur man än vrider och vänder på steken så finns det utgifter. Och inkomsterna måste var i balans med utgifterna för annars blir det jobbigt. Tidigare har jag alltid tänkt mig att ekonomisk frihet är en av mina målsättningar i livet, men med tanke på att jag bryr mig väldigt lite i att ha en massa pengar så känns det lite avigt att tänka så.

Så jag har fått ta ett allvarligt snack med mig själv. Och om det här med ekonomisk frihet. Vad betyder det för mig? Är det då man nått en nivå av då pengar rullar in utan att man behöver lyfta ett finger? Leva på passiva inkomster? Då man kan köpa allt man vill och göra det man har lust med? Att inte vara bunden till arbetslivet. Tanken om att ekonomin helt enkelt rullar på oavsett och man behöver inte fundera så mycket på den biten.

Så då kommer jag till att hurdant förhållande har jag till pengar egentligen? Vad jag har för målsättningar i livet rent ekonomiskt? Hur mycket är lagom och hur mycket är jag villig att satsa för att få pengar? Som jag redan nämnde så bryr jag mig ganska lite om pengar. Jag behöver inte ha den högsta lönen, finaste bilen, dyraste inredningen, kläderna eller restaurangbesöken. Jag äger ändå en massa materia som behöver omvårdnad och investeringar är nödvändiga. Men jag är den där personen som hellre gör sig av med bilen och cyklar framom att jag uppgraderar bilen till en finare, nyare och dyrare.

Här är vi ju alla olika i hur vi prioriterar och tänker. Hur vi vill leva och vad vi har för förutsättningar. Som jag ser det så binder en dyr materiell livsstil till en viss sorts arbetsliv och en viss mängd i lön. En bör vara säker på att pengar kommer in på löpande band för att det hela ska gå runt. Materiellt sett. Och då måste man jobba ganska hårt.

Ekonomisk frihet för mig just nu är då jag känner att det arbete jag gör är tillräckligt för att täcka de kostnader som finns. Och att jag i slutet av månaden blir med lite eurosar i handen som går att spara till oförväntade kostnader och investeringar. Det handlar sist och slutligen om en ganska enkel grundlön varje månad för att jag ska vara nöjd. Mer än nöjd faktiskt, riktigt glad. Jag behöver känna att de pengar jag får räcker till de utgifter jag har. Det är ändå på mitt ansvar att se till att utgifterna hålls på en rimlig nivå så att jag inte behöver falla in i ett ekorrhjul för att få mitt materiella paket att fungera. För mig skulle det kännas onödigt att leva och jobba för materia.

Så för att nu sammanfatta mitt svammel så känner jag att det har skett någonslags vändpunkt i mitt liv där jag insett att ekonomisk frihet fortfarande är viktigt för mig. Skillnaden är att jag ser det på ett annat sätt idag. För mig handlar det om att få dagligen jobba med sådant som jag tycker att är meningsfullt och viktigt, även om det inte ger högsta möjliga avkastning. För mig är det viktigare att kunna lära mig nytt, utvecklas, göra skillnad och få en rimlig ersättning som ger mig mat på bordet (och lite målfärg och tapeter, tack!).

Jag på världens bästa restaurang 🙂
Downshifting · Konsumtion · Livet på landet

Hur vi sparar pengar

Egentligen så handlar det om någonting annat än att spara ihop pengar. För när det kommer till kritan så finns inga extra pengar då månaden är slut utan det är mera som i plus minus noll på kontot. Det handlar mera om att få utgifterna under koll och att få pengarna att räcka till det som behövs. Tänkte lista upp några konkreta åtgärder som vi gjort för att minska på utgifterna och utan att sänka på vår livskvalité.

1. Uppvärmningen av vårt hus görs med egen ved. Ved från vår skog med arbete som Joakim utfört, min uppgift är att ”vakta” brasan, heh. Han trivs väldigt bra med att jobba utomhus med veden och varje gång han säger att han inte ska fälla flera träd i år, ja då vet jag att han ljuger. Så när termometaren visar långt in på minus sidan så har vi ingen stor räkning pga husets uppvärminingskostnader. Men förstås så krävs många arbetstimmar för att kunna ha det så.

2. Vi kör båda med gamla bilar. Naturligtvis så slits delarna och de måste åtgärdas med jämna mellanrum. Det som är lättande är att vi har en otroligt skicklig bilmekaniker några kilometer från oss som fixar det mesta. Och han är betydligt förmånligare än märkesservice kan jag berätta. En del saker fixar nog Joakim själv. Med tanke på miljön så är våra bilar inte de mest bränslesnåla men inte heller av den värsta möjliga sorten. Så gamla är dom ändå inte.

3. Matkostnaderna håller vi låga genom att tillreda maten själv. Det är få måltider som vi äter utanför hemmet under en månads tid. Däremot tycker jag att vi kan köpa precis det vi vill ha hit hem istället och behöver inte pruta på kvalité. Viktigt med tanke på näring och hälsa.

4. Jag/Vi lägger inte mycket pengar på kosmetik och skönhet. Jag lagar en del själv och klipper både mitt och Joakims hår. Något som jag lärt mig via Youtube. Jag har aldrig trivts i frissastolen och Joakim vill helst att det går snabbt undan så denna lösning tilltalar oss båda. Vi färgar inte hår, naglarna lackas ibland till fest. Smink använder jag ganska lite och det som används är ekologiskt och…

5. …det mesta vi har så använder vi till slut. Vi kastar inget innan det verkligen är slut nött (och oftast hittar vi en användning efter det också) eller helt slut använt. Vi tänker efter och väljer det bästa och hållbaraste alternativet. Det går automatiskt till det att man handlar först då man verkligen behöver något och däremellan är man kreativ. Inget matsvinn, vi har ju höns och god aptit… 

6. Det finns inte många plagg i skåpet som inte är second hand. Underkläder, strumpbyxor och skor köps som nya. Möbler, maskiner och dylikt hittar vi ofta som second hand.

7. Vi lånar mycket. Jag lånar mycket böcker, det fungerar bra för mig, för jag läser sällan en bok två gånger. Vissa uppslagsböcker köper vi. Joakim lånar och lånar ut sina verktyg med grannar och vänner. Det är fiffigt så behöver inte alla ha av allting.

8. Vi köper inga extra tjänster i form av satellitkort, Netflix och dylikt. Netflix är jag ibland sugen på då det känns att jag tittat igenom hela Arenan. Men istället finns hur mycket som helst intressant att läsa i bokform och att fynda på internetet. Nyheter läser jag inte, det viktigaste når mig ändå och ifall intresset väcks kan jag alltid ta reda på mera.

9. Vårt nät är långsamt, men det räcker till för oss och vi får gjort det vi vill. Våra telefoner är gamla och även där så använder vi slut dem.

10. Hos mig finns så djupt inrotat att ha med sig presenter då man far och hälsar på någon. Själv vill jag inte ha något, bara kramar, men det känns rent ut sagt fånigt och komma in hos någon annan tomhänt. Men vi försöker ha ett hållbart tänk då det kommer till presenter och tillverka själv i den mån det går. Ibland kan det var svårt att värdesätta sitt eget arbete, t.ex. då vi ger bort en honungsburk, något hembakat eller av våra ekologiska ägg. Vi har ju direkt inte använt så mycket pengar men många långa arbetstimmar.

Downshifting · Företagandet

När blev det dyrt att umgås?

Jag är knappast den enda som tänker på pengar. Pengar i form av ekonomi. Ekonomi som i att få vardagen att fungera och att ha en balans melan inkomster och utgifter. Det är ingen hemlighet att nya företagare har det knappt. De flesta är tvungna att leva utan egna inkomster i år, förrän verksamheten börjar rulla. Så blir det även för mig. Innan allt är i gång och klappat och klart finns inga extra stålar. Jag kan inte räkna med att kunna lyfta en egen lön på en lång tid. Det som jag personligen hamnar nu starkt att fundera över är alla extra utgifter. Personliga utgifter. Utgifterna är lättare att kontrollera än inkomsterna, men då ställer jag mig förstås frågan vilka utgifter ska dras ner och vilka ska dras bort?

För när man riktigt börjar grubbla och filosofera så kan jag verkligen berättiga alla mina utgifter. Det har jag alltid varit bra på. Men nu måste jag verkligen dra hårda gränser för att få det hela att gå ihop så att jag personligen inte gör minus. Det viktigaste är ändå att betala för mat, hem, bensin och andra utgifter som är förknippade med boendet och överlevnad. När jag har det på klart, vilket jag redan ganska långt har, så får jag övergå till extra utgifter.

Foto från Pixabay.

Det som jag då främst tänker på är utgifter förknippade med sociala sammanhang. Jag har under åren upptäckt att de är de sociala sammanhangen som kostar mest. Pengar väl investerade i och för sig, men jag tycker mig märka en viss trend. Ju äldre man blir, desto dyrare blir det. Det är presenter hit och dit, möhippor, bröllop, födelsedagar och kalas, äta mat ute, konserter, teater, kafébesök och även resor. Det är inte alla gånger så där bara att dra fram 20 euro, 10 euro eller ens 5 euro. Många gånger är det frågan om sammanhang som är unika och då stiger priset… Om man sedan har ett socialt rikt liv så får man räkna med unika tillställningar var och varannan vecka.

Det svåraste för mig är att säga nej. Jag vill ju inte missa det sociala sammanhanget i sig, utan det är kostnaderna som helt enkelt blir för höga för plånboken. Upplevelserna och människorna är värda precis alla pengar jag har och lite till. Därför har jag många gånger valt att tiga även om det varit knappt. Och jag vet att det finns många andra som också tiger, bara för att få vara med. Men är det värt biffen? 

Jag har svårt att tro att jag är den enda som tänker så här. Jag är knappast den enda som måste tänka efter. Jag menar, vi är många nyföretagare, barnfamiljer, personer mellan två jobb, studerande, pensionärer, huslånstagare som kämpar med att få det hela att gå runt. Och även om man har det bra ställt rent ekonomiskt så kanske det ändå vore välkommet med billigare eller rent av gratis aktiviteter med fokus på deltagarna och umgänget. Göra mera tillsammans och dra ner på kostnaderna för allas skull. Jag vill säga mera NEJ till dessa kostnader. Flytta fokus på det som verkligen är viktigt. Säga mera JA till människorna och upplevelserna.

Downshifting · Livet på landet · Om mig

Mångsysslaren

Jag besökte en läkare för en tid sedan som blev förskräckt över allting jag håller på med. Främst med tanke på min historia. Det är inte bara en och annan som reagerar starkt på när jag börjar räkna upp allting jag sysslar med. Och inte så konstigt egentligen. Jag studerar, jobbar som coach och lärarvikarie, renoverar, sköter hem, tränar, träffar vänner, bloggar och så grejar lite med ett och annat projekt vid sidan om.

Tidigare skulle jag ha sagt att det är så roligt med ett fullspäckat schema och att jag systematiskt vill hinna med så mycket som möjligt. Eller att allting jag håller på med är så roligt att jag vill ägna hela mitt liv åt det. Ännu värre: jag tycker om att ha mycket på gång och är bara den typen. Bullshit. Tänker jag nu. Låt mig få öppna upp det här lite. Jo, jag har mycket på gång i livet. Jag tror att det flesta har det om man riktigt börjar räkna upp. Det är skönt att ha saker som intresserar och motiverar en. Däremot har jag under de senaste åren kommit närmare mig själv och de saker jag verkligen tycker om att göra, hur jag tycker om att leva och hur jag vill fungera.


Jag skräddarsyr mina veckor så att jag arbetar max tre dagar av fem. Då hinner jag återhämta mig och kan ägna mig åt saker som jag mår bra av. Dessutom klarar ja då av att göra ett bra jobb. Att studera och jobba heltid skulle inte fungera för mig just nu. Känner ännu att jag är mitt i återhämtningen från mina utmattningsperioder, men strävar inte längre efter ett heltidsarbete. Fakta är att om vi båda jobbar heltid, så kunde vi inte bo så här. Ett enklare koncept skulle vara ett måste.

Mina hobbyer finns här hemma. Jag reserverar mycket tid hemma för det är här jag vill vara majoriteten av min tid. Däremot är det också viktigt för mig att se till att komma bort emellanåt. Balansgången mellan social belastning och egen fritid är oerhört viktig. Program flera dagar i veckan tar enormt av min energi, vilket är bort från något annat eller någon annan (oftast från mig). Så jag sätter mycket gränser, säger nej och skalar av betydligt mer än förr. Missar jag något? Noup, tvärtom.

Inget fullspäckat schema här inte. Jag litar på mig själv att jag nog får saker gjort ändå. När det börjar snurra i huvudet av alla små saker som ”borde göras” tar jag fram en lista och börjar prioritera. Skalar av och ser till att det absolut viktigaste blir gjort. T.ex. idag kan jag konstatera att eftersom vi hade gäster på kommande så kan ärterna och bönorna leva utan stöd någon/några dagar till. Potatisplantorna har sällskap av natagräs och hönorna har det bra så länge de kan gå ute, även om vi ännu inte har byggt färdigt deras utrymme. Och huset står även om allting är på hälft. Faktum är att huset står nog i alla lägen, det är jag som har lättare att falla om jag tappar fokus och inte tar hand om mig själv.

Vi säger ju att vi renoverar och det gör vi nog, men inte på heltid. Det kan gå veckor då det inte händer något i renoveringens tecken. Projekt kan påbörjas och avslutas någon gång i framtiden. Men vem bryr sig? Så länge taket inte läcker och vi har det varmt här inne så är det ingen skillnad om målfärgen flagnar på utsidan. På riktigt, så är det. Och det är vårt hem, där vi med fria händer får göra hur vi vill. En trygghet helt enkelt att det är vi som ställer och styr och bestämmer hur länge vi bor här. Vi lägger istället tid på att umgås med varandra och det är mera värdefullt än att huset blir färdigt.

Så för att nu sammanfatta allt det där andra pysslandet så varvar jag ner med hjälp av hushållssysslor och trädgård, husdjur och odling. Inget är ju tipptopp, schemalagt eller organiserat, men även om det kan låta som ett fullständigt kaos så upplever jag ändå att det är det motsatta. Vi har ju hela livet att förverkliga oss själva. Så läkaren blev nog lugn då jag förklarade att jag verkligen inte håller på med allt det där under en dag, utan under en längre tid i passliga doser.

Downshifting · Hälsa · Livet på landet · Om mig

Sommarvardag

Känner mig som en riktig hemmafru då jag går upp på morgonen, matar katt och hönor. Går ut till växthuset och kollar läget med plantorna. Knäpper på diskmaskinen och dricker en kopp te. Den här sommaren är markservicen på mitt ansvar då Joakim har högsäsong med sitt företag. Och det är nog så jag vill ha det. Lite ångest över det ständigt oklippta gräset men jag jobbar på det. Alltså inte med att klippa det, utan att acceptera det. Det viktigaste är ändå att tycka om det man gör och klura ut hur man själv vill ha det för att må bra.


Testbild med nya kameran. Börjar vara på tiden att bildkvalitén
blir bättre här på bloggen.


Tänka sig att det är ungefär ett år sedan jag började varva ner på riktigt. Mycket finns kvar att jobba med, både mentalt och fysiskt. Min kropp mår bra mycket bättre idag än för ett år sedan. Men som jag också skrev i detta inlägg så är jag inte riktigt återställd från alla dessa turbulenta år. Mina hormoner är inte i balans men den biten tror jag i alla fall (läkarna är eventuellt av annan åsikt) att faller på sin plats så småningom.

Downshifting · Livet på landet

Inga planer

Det är så förbannat skönt att ha helger med noll planer. Man hinner ha tråkigt, vilket ger lika mycket utrymme för kreativitet hos en vuxen som hos ett barn. Plocka lite här och där, läsa bok, ta en extra siesta och gå lite enligt humöret.

Men helgens topp tre var nog definitivt:

1. Potatislandet som äntligen blev av. Det tog kanske tre gånger mindre tid än vad vi tänkt oss. Mera tid har det gått åt till att fundera på det arma potatislandet under de tre senaste veckorna. Uppskjutarbeteendet, där hade vi det.

2. Dopp i sjön. Varje kväll har det blivit dopp i en av sandgroparna här nära. Så avsvalkande och skönt. Fungerade lite som ersättning för att vi inte åkte iväg till skären den här helgen.

3. Spontanhäng med grannarna. Vips så satt vi runt kaffebordet tillsammans med våra närmaste grannar och skrattade så tårarna rann. Efteråt hoppade vi på cyklarna för att åka runt och kolla upp nya rutter i byn. En av grannarna hängde med som guide.

Livet levererar nog om man ger utrymme för det. Sidu vad kloka ord en måndagmorgon. Inte så tokigt.

Downshifting · Mental träning · Om mig

Ett lärorikt år

Under de senaste åren har jag gjort en djupdykning in i mitt eget liv och bearbetat allt mellan himmel och jord. Men de sista bitarna för en stabilare riktning i livet har ändå fattats. Jag saknade verktyg för att förändra min situation med tanke på en hållbar framtid för mig själv.

Jag varit med om flera utmattningsperioder. Det har jag nämnt tidigare. Jag har fått diagnosen utmattningsdepression, samtalat med psykologer, blivit erbjuden medicin och psykoterapi. Men kände att kapaciteten att få det hela att fungera fanns inom mig, bara jag hade tiden och de rätta verktygen att ta itu med saken. 

Så jag valde att inte fortsätta i mitt arbete som klasslärare på heltid. Jag kände att det inte riktgt var min grej och att det tog för mycket av min tid och min energi. Istället har jag under årets lopp gjort inhopparjobb som lärare och coach för att ha tid för studier, återhämtning och mental träning.

Mina studier i mental träning har verkligen levererat. Jag har fått lära mig mera om hur våra hjärnor fungerar, reagerar och omformas av våra tankar. Det har svidit att konstatera att jag 1. inte kan slappna av varken fysiskt eller mentalt 2. haft en svag själkänsla 3. saknat mål i mitt liv och därmed 4. haft svårt med att hålla mig motiverad. Men nu har jag verktyg som hjälpt mig på traven och som jag även har nytta av här framöver.

Min livskvalité har ökat markant genom den mentala träningen. Jag har lärt mig att hantera olika situationer som livet levererar genom systematisk träning. Än är jag inte färdig, det blir man aldrig, men riktningen är den rätta. Jag upplever att jag inte förändrats som människa men mitt förhållningssätt, mitt fokus, min koncentration, mina tankar har ändrat.

Idag matar jag mig själv med positivitet, fina ord och komplimanger, peppar mig själv då jag ligger lågt och håller mig lugn. Tidigare var jag väldigt hård mot mig själv, helt i onödan, och tillät min inre kritiker att ta för mycket plats. 


Förra veckan hade jag de sista närstudiedagarna av min mentaltränarutbildning. Till all tur så fortsätter vi på hösten med det andra studieåret. Vilka härliga människor jag fått träffa och så mycket jag har fått lära mig. Njuter verkligen av att få studera igen, men denna gång så känns det extra meningsfullt.