Slasket öser ner och skorna är ohemult leriga. Att bo på landet är många gånger långt ifrån en idyll. Det är mörkt överallt och långt till stadspulsen. Lätt hänt att man ifrågasätter sitt val av att bosätta sig på landet, långt ifrån allt och alla.

Boendet i Raseborg just nu är en mellanvariant av att bo på landet. Husen står relativt tätt intill varandra och det finns gatubelysning. Det är flera kilometer till närmaste centrum och området är omringat av vatten och skog. Ändå går busslinjen bara några hundra meter bort.

Många skulle kalla det här landet. I själva verket så har många sitt sommarställe just i det här bostadsområdet. Hursomhaver föredrar jag denna variant av landet framom att bo i centrum. Utanför vimlet och massan av folk. Ljudet av pulsen helt enkelt.

Fördelar med landet

Allt jag skriver är ju från mitt eget perspektiv. Min upplevelse av att bo på landet är att det känns tryggare än i stan. För mig känns en tyst skog tryggare än ett centrum fyllt av folk. När jag var liten var jag rädd för mörkret, inte för djuren som jag visste att fanns där utan ifall jag skulle möta en otrygg människa som jag inte kände.

Det tysta och det lugna skapat av naturen tilltalar mera än ljuden som människan skapar. Kan ibland sakna pulsen i stan, och den känner jag ju i och för sig av de dagar då jag tar mig på jobb. Efter en tid i pulsen längtar jag ändå hem till tystnaden och lugnet.

Filosoferade med en vän här i veckan om det kreativa utrymmet som ett boende på landet kan ge. Det finns alltid någonting att göra (på gott och ont) dåligt väder ger egentligen bara möjligheter att hitta på någonting skojigt inomhus.

Då jag bott mer centralt har jag upplevt ett enormt behov av att söka mig till olika ställen där det ”händer” någonting eller där man kan göra någonting. Och så måste det ju bli när väggarna kommer emot. Man behöver ta sig ut någonstans.

När man är van med ”småstadslivet” så uppskattar man att ha folk att ringa till när det går åt pipsvängen. Och att man känner de människor som bor omkring en. Någon som ser efter en och reagerar på om någonting avviker sig från det ”normala”.

Läs också: Presentation av mig själv

Den idylliserade sidan av att bo på landet

Vissa saker kan jag ändå bli less på. När det är mörkt så är det mörkt. På gott och ont dras man in i naturens lunk. I dessa tider då nederbörden främst kommer i vätskeform, är det lätt att själv anamma samma flegmatiska tillstånd.

Vägar som av olika orsaker växlar från att vara ihåliga, leriga eller hala. Oftast en salig blandning av alla tre. När man väl infinner sig bland folk så har bilen en lermask och en själv fel klädsel. Sini på landet klär man sig ju enligt väder och uppvärmda torg finns ju inte på kartan.

Det var ett medvetet val att bosätta sig längs bussrutten eftersom jag ogärna kör till jobbet varje dag. Utanför arbetstider är det en utmaning att åka kollektivt, för att inte tala om när man infinner sig på vischan i Vörå. Det finns för få människor helt enkelt för att en fungerande kollektivtrafik skulle vara lönsam.

Men det är på landet jag känner igen mig själv och där jag känner mig som en del av någonting viktigt. Den ständiga närvaron av naturen och kontakten med den. Att vara samstämd med årstiderna och få beskåda årstidernas växlingar från första parkett.

Det vet ni, det är något det.

Pssst…

Klicka in dig hos andra som bor på landet: Skillnadens Trädgård (om du gillar trädgård) Lundagård (om du gillar gamla saker och hus) eller hos Jovelan Talopäiväkirja (om du vill läsa om självhushållning på finska!)