Jag besökte en läkare för en tid sedan som blev förskräckt över allting jag håller på med. Främst med tanke på min historia. Det är inte bara en och annan som reagerar starkt på när jag börjar räkna upp allting jag sysslar med. Och inte så konstigt egentligen. Jag studerar, jobbar som coach och lärarvikarie, renoverar, sköter hem, tränar, träffar vänner, bloggar och så grejar lite med ett och annat projekt vid sidan om.

Tidigare skulle jag ha sagt att det är så roligt med ett fullspäckat schema och att jag systematiskt vill hinna med så mycket som möjligt. Eller att allting jag håller på med är så roligt att jag vill ägna hela mitt liv åt det. Ännu värre: jag tycker om att ha mycket på gång och är bara den typen. Bullshit. Tänker jag nu. Låt mig få öppna upp det här lite. Jo, jag har mycket på gång i livet. Jag tror att det flesta har det om man riktigt börjar räkna upp. Det är skönt att ha saker som intresserar och motiverar en. Däremot har jag under de senaste åren kommit närmare mig själv och de saker jag verkligen tycker om att göra, hur jag tycker om att leva och hur jag vill fungera.

Jag skräddarsyr mina veckor så att jag arbetar max tre dagar av fem. Då hinner jag återhämta mig och kan ägna mig åt saker som jag mår bra av. Dessutom klarar ja då av att göra ett bra jobb. Att studera och jobba heltid skulle inte fungera för mig just nu. Känner ännu att jag är mitt i återhämtningen från mina utmattningsperioder, men strävar inte längre efter ett heltidsarbete. Fakta är att om vi båda jobbar heltid, så kunde vi inte bo så här. Ett enklare koncept skulle vara ett måste.

Mina hobbyer finns här hemma. Jag reserverar mycket tid hemma för det är här jag vill vara majoriteten av min tid. Däremot är det också viktigt för mig att se till att komma bort emellanåt. Balansgången mellan social belastning och egen fritid är oerhört viktig. Program flera dagar i veckan tar enormt av min energi, vilket är bort från något annat eller någon annan (oftast från mig). Så jag sätter mycket gränser, säger nej och skalar av betydligt mer än förr. Missar jag något? Noup, tvärtom.

Inget fullspäckat schema här inte. Jag litar på mig själv att jag nog får saker gjort ändå. När det börjar snurra i huvudet av alla små saker som ”borde göras” tar jag fram en lista och börjar prioritera. Skalar av och ser till att det absolut viktigaste blir gjort. T.ex. idag kan jag konstatera att eftersom vi hade gäster på kommande så kan ärterna och bönorna leva utan stöd någon/några dagar till. Potatisplantorna har sällskap av natagräs och hönorna har det bra så länge de kan gå ute, även om vi ännu inte har byggt färdigt deras utrymme. Och huset står även om allting är på hälft. Faktum är att huset står nog i alla lägen, det är jag som har lättare att falla om jag tappar fokus och inte tar hand om mig själv.

Vi säger ju att vi renoverar och det gör vi nog, men inte på heltid. Det kan gå veckor då det inte händer något i renoveringens tecken. Projekt kan påbörjas och avslutas någon gång i framtiden. Men vem bryr sig? Så länge taket inte läcker och vi har det varmt här inne så är det ingen skillnad om målfärgen flagnar på utsidan. På riktigt, så är det. Och det är vårt hem, där vi med fria händer får göra hur vi vill. En trygghet helt enkelt att det är vi som ställer och styr och bestämmer hur länge vi bor här. Vi lägger istället tid på att umgås med varandra och det är mera värdefullt än att huset blir färdigt.

Så för att nu sammanfatta allt det där andra pysslandet så varvar jag ner med hjälp av hushållssysslor och trädgård, husdjur och odling. Inget är ju tipptopp, schemalagt eller organiserat, men även om det kan låta som ett fullständigt kaos så upplever jag ändå att det är det motsatta. Vi har ju hela livet att förverkliga oss själva. Så läkaren blev nog lugn då jag förklarade att jag verkligen inte håller på med allt det där under en dag, utan under en längre tid i passliga doser.