Det är redan en månad sedan som jag hade Tiina Grönroos från Yle Västnyland på besök hemma hos mig för att snacka om utmattning. Har haft lite brist på skrivflow så jag tar upp det nu så här i efterhand istället. Artikeln finns förresten att läsa här.

Jag vet att på tok för många svävar på gränsen till en sjukledighet, många är redan där, en del tutar och kör något år till och andra har det hela bakom sig och har återgått till arbetslivet. Många försöker hålla ihop till semestern, många gråter igenom kvällarna av trötthet, många sover mycket utan att känna sig utvilade medan andra inte sover just alls. Känslorna och symtomen är lika många och olika som strumporna utspridda på golvet och humörsvängningarna lika häftiga som i en bergochdalbana.

Jag kan medge att jag skämdes för min utmattning. Jag skämdes och kände skuld. Jag skämdes för att jag kände mig misslyckad och kände skuld för att jag inte kunde vara till någon nytta i samhället. Skämdes för att jag inte orkade med jobbet och skämdes för att jag inte orkade vara glad och social. Det värsta av allt var att jag trodde att jag var immun mot att bränna ut mig. Nu vet jag att ingen är det.

Vi är många (tack och lov) idag som stiger fram och talar om utmattning. Tyvärr så drabbas var och varannan idag. Det tar länge att komma ur en utmattning och det kräver väldigt mycket av en själv. För mig har det sist och slutligen varit en positiv resa, även om jag alltid inte kännt så. Ändå önskar jag att jag hade varit lite klokare innan och inte försatt mig i den situationen överhuvudtaget. Men nu blev det som det blev och fem år efter min första utmattningsperiod så börjar jag känna att jag är tillbaka på riktigt.

Jag valde att inte gå i hos en psykoterapeut i två år, även om jag hade behov av det. Orsaken var så enkel att jag inte kom överens med den psykoterapeut jag fick remiss till. Initiativförmågan i det skedet var nära noll och att gå tillbaka via arbetshälsovården för att få en ny remiss kändes som en överväldigande procedur, så det var enklare för mig att säga upp mig och kämpa på till sommarlovet. Sedan tog jag ju saken i egna händer och gick min utbildning och arbetade aktivt med mig själv under två års tid i alla fall. Och jag vill våga påstå att effekten i slutändan blev minst lika bra för min del. Huvudsaken är att välja ett alternativ som passar en själv, tänker jag. Huvudsaken är att man gör något och får hjälp.

Det är viktigt att vi öppnar upp och pratar om utmattning. För annars har vi väldigt lite att utgå ifrån då vi ska ta itu med det förebyggande arbetet. För det är där vi behöver börja. Tyvärr så kommer vi att ha många utmattade i det här landet innan vi är där. För allt för många ser fortfarande utmattning som ett tecken på svaghet. Så är det ju naturligtvis inte. Den som drabbas kan vara vem som helst.

Idag känner jag ingen skuld och inte skäms jag heller. Det ska nog ingen utmattad behöva göra. Mår allmänt bra och lever ett normalt liv. Majoriteten av mina dagar är bra. Vissa hormonella bekymmer som ännu inte återställt sig men annars går det fint. Har inga tankar på att jobba heltid eftersom det kräver enormt mycket tid och energi. Energi som är bättre investerad annanstans. Jag har strukturerat om livet för att klara mig med mindre. För det mesta går det bra, men ibland vill jag banka huvudet i väggen. Alltid känns det inte bekvämt att låta bli att göra saker som jag tidigare kunnat göra. Även om jag idag gör mera av sådant som jag verkligen vill göra.

Jag kunde ha gjort saker och ting annorlunda, men det finns inget jag ångrar. Det här var (och är fortfarande) min resa och alla reser olika. Ibland kan jag stanna upp och reflektera ifall jag har några begränsningar idag pga min bakgrund och det som hänt. Det känner jag inte att jag har utan jag lever nog mera idag än vad jag gjorde tidigare.

Varje utmattning är unik men vissa allmänna kännetecken finns som går att kolla in t.ex. här.