Det kommer perioder i livet då man av olika orsaker lever i en väska. Då jag studerade till klasslärare i Vasa levde jag i väskor om somrarna pga sommarjobb. Också skäriliv förknippar jag med väskor. Hela augusti levde jag ett så kallat väskliv. Bodde på tre olika adresser och nog går det att leva så också. Speciellt då man vet att det är tillfälligt och ser ett slut på det. Men man klarar sig på förvånansvärt lite då det verkligen gäller. Och kreativ blir man också. Det lilla jag levt på har använts väl.

Sedan ett par veckor tillbaka har jag landat i vår vinterkämppä mitt i Karis och kallar mig inofficiellt för ”cityflicka”. En omställning det också. Plötsligt måste man hitta på saker att göra och för att ta sig ut. På landet, eller rättare sagt i eget hus finns det alltid någonting att ta itu med och man är alltid ett eller två steg efter.

Samtidigt möjliggör detta ”cityliv” (om man nu kan säga så om livet i Karis centrum) andra saker som jag verkligen uppskattar. Nära till butik, REKO, service, vänner, familj, café och fungerande kollektivtrafik. Det mesta finns inom gång- eller cykelavstånd och till jobbet åker jag med buss. Naturen är också väldigt nära så jag klagar inte. Jag behöver bara hoppa på cykeln och inom en kvart är jag i en skog försedd med både bär och svamp. Ett ganska enkelt liv egentligen.

Men själva grejen med att bo så här är att skapa ett fungerande och hållbart arbetsliv. Att fokusera, skala av ansvaret och att ha ett enkelt boende just nu är en del av processen. Balans mellan säker inkomst och flexibel. Även om jag trivs bra så här just nu så vet jag att tiden kommer då jag vill bo ute på landet igen. Göra det där lilla extra själv och känna att man har det där egna pysslandet inom räckhåll. Sini landeflicka är alltid landeflicka.