Tänker en trött människa. Men så blir det inte bättre utan tvärtom. Tröttheten blir djupare. Man blir skörare och skörare, lättirriterad och tappar gnistan. Det blev inte en bättre dag. Och inte en efter det heller. När detta sedan håller i sig en längre tid börjar det tära riktigt på riktigt. Alla har vi våra uppochner svängar men ibland är det inte så lätt att avgöra var gränsen går. När man ska ta tag i saken och när det gått för långt.

Jag skrev tidigare om min trötta fas och jag är där ännu. Har verkligen legat lågt med noll motivation och inpiration. Hösten brukar för mig vara en positiv period med massvis att se fram emot. Men jag nådde någonslags megasvacka och behövde miljöombyte för att få klarhet i mina tankar. Tillbringade en vecka med min familj, träffade vänner och fick inspiration. Kom till insikter och fick prata av mig, fysiskt.

Jag har tidigare isolerat mig vid mina trötta perioder. Med tanken om att krypa fram sedan när det blivit bättre. Nu klarar jag inte av sådant längre utan pressar mig lite även då det känns tungt. Det har visat sig vara ett fungerande koncept för mig. Har tidigare haft en tanke om att jag alltid i alla lägen måste vara den ultimata glädjespridaren, alltid på topp. En roll som på riktigt ingen klarar av. Jag kan visa min skörare sida också, och folk vill faktiskt umgås med mig även då.

För det lustiga är ju, att då man visar sig som äkta och accepterar sig själv i alla lägen, så gör nog alla andra det också. Så jag är glad över att jag (vi) tog tag i saken. För man blir så blind för sin egen situation då man ligger lågt. Blind för vad man egentligen behöver för att komma upp igen.

Den här hösten är full med intressanta projekt och saker jag verkligen vill göra. Det enda som skiljer sig är att jag får bemöta den här hösten på ett annorlunda sätt en tidigare. Kanske är jag lite tröttare. Men det är okej. Det vänder ännu.